Årets mest hysteriska skoldag under mellanstadiet och högstadiet var nog Lucia. Med ett minutiöst planerat pussel skjutsades vi runt av föräldrarna i klassen till än det ena än det andra företaget som ville ha lite ljus och ljud i sina lokaler.
Det är nästan 20 Ã¥r sedan nu, men det här med luciasjungande gÃ¥r liksom aldrig riktig ur kroppen – det hör julen till. SÃ¥ snart man blivit gammal nog att inte längre ha problem med att ikläda sig stjärnbeströdd dumstrut sÃ¥ är det bara roligt! Jag har i egenskap av stjärngosse fÃ¥tt Ã¥ka till exempelvis bÃ¥de Rom, Washington och Liverpool.
De senaste Ã¥ren har jag haft förmÃ¥nen att tillsammans med nÃ¥gra vänner sjunga luciatÃ¥g pÃ¥ nÃ¥gra äldreboenden i stockholmsomrÃ¥det. SÃ¥ledes samling 07:00 pÃ¥ söndagsmorgonen i morse. Vi tycker det är väldigt roligt att sjunga tillsammans – i den här konstellationen gör vi det inte särskilt ofta – och det är dessutom alltid sÃ¥ fantastiskt uppskattat! De boende har alltid klätt sig i sina julrödaste kläder, och mer än en tÃ¥r faller frÃ¥n ögonvrÃ¥r här och var.
Även vi blir rörda. ”…kom signade jul, sänk dina vita vingar över de släkten som gÃ¥ till ro, över de ungas dagande bo…” Pensionärerna vi sjunger för är friska och välmÃ¥ende. Men samtidigt är boendet med stor sannolikhet deras sista. I visa och i verklighet möts generationerna.
När vi efter en stund slog oss ner för att äta en lussekatt vi också kom det en man och satte sig vid vårt bord. Han berättade att han i sin ungdom hoppades på att bli sångare och att hans far var mycket duktig och sjöng i en välrenommerad kör. Jag smög fram min iPhone och lyckades fånga slutet av historien. Jag vet inte vad han hette men jag tror inte att han misstycker. [audio:http://www.aldamus.se/aldamus_content/uppladdat/2009/12/luciaintervju.mp3|titles=Luciaintervju|artists=Luciatåget]